Ser du transaktioner du inte känner igen: spärra kortet först, reklamera till banken direkt efter. Vänta inte till nästa vardag och vänta inte in fler transaktioner. Polisanmälan görs efter spärren. Polisen är tydlig med ordningen: ”Du behöver ha spärrat kortet innan du gör din polisanmälan, oavsett om du har kortet kvar eller inte.”
Så här spärrar du: Spärra kort. Så här anmäler du: Anmäla kortbedrägeri.
Huvudregeln vid en obehörig transaktion är att du får tillbaka hela beloppet. Noll kronor i egen kostnad. Det står i 5 a kap. 1 § betaltjänstlagen, och det är utgångspunkten. Stegen som kan minska din återbetalning är formulerade som undantag, och de kräver att något särskilt har hänt.
Det är värt att säga rakt ut, eftersom den vanligaste texten på nätet säger något annat: att ”självrisken är 400 kronor”. Det stämmer inte. 400 kronor är ett undantag med ett villkor, inte ett grundpris.
Ansvarsstegen: fem lägen, inte ett
Betaltjänstlagen har inte en självrisk utan en trappa. Vilket steg som gäller beror på vad som faktiskt har hänt, och stegen utlöses av olika saker.
| Situation | Ditt ansvar | Lagrum |
|---|---|---|
| Huvudregel | 0 kronor. Banken återställer kontot | 1 § |
| Du har inte skyddat din personliga behörighetsfunktion | Högst 400 kronor | 2 § |
| Grov oaktsamhet | Hela beloppet, som konsument högst 12 000 kronor | 3 § |
| Särskilt klandervärt handlande | Hela beloppet, ingen gräns | 3 § andra stycket |
| Banken har inte använt stark kundautentisering | 0 kronor, utom vid svikligt förfarande. Gäller vissa transaktioner | 5 § |
| Transaktionen skedde efter din spärranmälan | 0 kronor, utom vid svikligt förfarande | 4 § |
400 kronor och 12 000 kronor styr olika saker
Det här är den vanligaste sammanblandningen, och den spelar roll för vad du ska begära av banken.
De 400 kronorna hänger på ett enda villkor. 5 a kap. 2 §:
”Om obehöriga transaktioner från en kontohavares konto har kunnat genomföras till följd av att kontohavaren inte har skyddat sin personliga behörighetsfunktion, ansvarar kontohavaren för beloppet, dock högst 400 kronor.”
Alltså: inte ”alltid 400 kronor”, utan 400 kronor när det är just den bristen som gjorde transaktionen möjlig. Vilka skyldigheter du har som kontohavare framgår av 5 kap. 6 § betaltjänstlagen.
Grov oaktsamhet är ett annat läge med en helt annan siffra. 5 a kap. 3 §:
”…åsidosatts genom grov oaktsamhet, ansvarar kontohavaren för hela beloppet. Är kontohavaren konsument, är ansvaret enligt första stycket begränsat till högst 12 000 kronor. Har kontohavaren handlat särskilt klandervärt, ansvarar han eller hon dock för hela beloppet.”
Har du handlat särskilt klandervärt finns inget tak alls. Då kan hela beloppet bli ditt.
När pengarna ska vara tillbaka
Lagen sätter en snäv frist, men den räknas från bankens kännedom, inte från din reklamation i sig. 5 a kap. 1 §:
”Återställandet ska ske omedelbart och senast i slutet av den bankdag som inträffar efter det att betaltjänstleverantören har fått kännedom om transaktionen.”
Med en reservation som är viktig att känna till: misstänker banken att transaktionen faktiskt var behörig har den enligt samma paragraf ”rätt till en skälig tid för att undersöka saken”. Det är alltså inte en garanti om pengar på kontot inom ett dygn i varje läge, men det är utgångspunkten, och den tickar från det ögonblick banken vet.
Den verkliga risken är att dröja, inte självrisken
Här sitter det farligaste missförståndet. Många har hört att man har 13 månader på sig att reklamera. Läs vad 5 a kap. 6 § faktiskt säger:
”Om kontohavaren inte underrättar betaltjänstleverantören så snart det kan ske efter att ha fått vetskap om de obehöriga transaktionerna, ansvarar kontohavaren för hela beloppet. Detsamma gäller om betaltjänstleverantören har lämnat information om transaktionerna till kontohavaren och denne inte underrättar leverantören inom tretton månader från det att beloppen belastade kontot.”
Tre saker faller ut av den texten:
- Primärregeln är ”så snart det kan ske”, inte 13 månader. Dröjer du efter att du fått vetskap ansvarar du för hela beloppet. Du kan alltså förlora hela kravet långt innan 13 månader har gått.
- 13-månadersgränsen är villkorad. Den gäller när banken har lämnat information om transaktionerna till dig. Den är en bortre spärr, inte din betänketid.
- Fristen räknas från när beloppet belastade kontot, inte från när du upptäckte det.
Konsekvensen är enkel: en tvist om en förlorad tusenlapp handlar nästan aldrig om 400 kronor. Den handlar om huruvida du hörde av dig direkt. Konsumenternas Bank- och finansbyrå använder som riktmärke att man bör reklamera inom två månader från det att man fick vetskap. Det är en rekommendation från byrån, inte en frist i lagen. Lagens krav är ”så snart det kan ske”, vilket kan vara betydligt kortare.
Om banken säger nej
Får du avslag är nästa instans Allmänna reklamationsnämnden (ARN), inte Finansinspektionen. FI är tydliga med att de inte prövar enskilda tvister och inte kan ge dig personlig hjälp i ditt ärende, även om de informerar om vad du bör göra om du drabbats.
Två saker om ARN som är bra att veta innan du lägger tid på det:
- Värdegränsen är 3 000 kronor för bankärenden, med undantag för tvister om betalkonto enligt 4 a kap. betaltjänstlagen. Det ger en konkret poäng: en självrisk på 400 kronor kan aldrig prövas i ARN. Är beloppet i din tvist bara självrisken finns ingen väg dit.
- Anmälan ska göras inom ett år från ditt första klagomål till banken, med två månaders förlängning om bankens hantering dragit ut på tiden. ARN kräver dessutom en polisanmälan som underlag, vilket är ännu ett skäl att göra den tidigt.
Så: spärra, reklamera skriftligt samma dag, polisanmäl, och begär uttryckligen att banken återställer kontot enligt 5 a kap. 1 §. Drar banken av ett belopp, be den peka ut vilket lagrum avdraget stödjer sig på, så att du ser om det är 2 § eller 3 § den åberopar. Det är olika situationer med olika belopp.